Överbliven epoxi från fogarna behöver tas bort med stämjärn, och ytorna måste hyvlas för att bli jämna. Maskinhyveln är inte bred nog, så handhyvling är det som återstår. Inte helt lätt om man är ovan, visar det sig.
Efter ett tag inser jag att vassa verktyg gör skillnad. Ett japanskt vattenbryne gör underverk.
Förspegeln ska monteras med ett knä mot kölplankan. Jag mäter upp vinkeln med en smygvinkel från ritningarna vi gjorde i full skala, och sågar ut en lämplig bit ur en gammal bänkskiva i ek.
Det blir vackert, men jag inser att limfogarna i skivan inte är att lita på. Det får bli ett övningsknä. Fortsätter jag så här kommer jag att ha byggt två ekor innan jag är klar.
Men inte nog med att jag behöver ett knä, jag måste göra ett urtag för bottenplankan i förstäven. Urtaget ska ha rätt vinkel (samma som för knät) och dessutom vara avsmalnande förut, 79 mm respektive 77 mm. Det är väldigt snett, och på alla ledder!
Jag sågar försiktigt ut snitten på sidorna och knackar bort materialet. Och provar på ekan. Och knackar.
Till slut är jag nöjd!
Underkänt. Jag har mms:at en bild till Ylva. Bättre måste det bli. Ny mätning, ny knackning. Men det blir faktiskt bättre. Nu står förspegeln på sin plats utan stöd, bara av presspassning.
Jag placerar förspegeln på plats och riktar upp den med en lina och lod.
Två stöttor får hjälpa till med stabiliteten. Knät placerar jag på sin plats och borrar framifrån, med tanke att sedan täcka skruvskallen med en plugg.
Ett steg till är klart.
Snyggt! Och det ser fasligt klurigt ut! Det måste väl ge bra självförtroende för resten av bygget?
Nja, det är nog egentligen tvärtom. Ju mer jag gör desto mer ser jag som jag inte kan.
Men det är nog egentligen hela grejen med projektet.
Jag förstår hur du menar. Men då kanske det är bra med den här bloggen, så kan du gå tillbaka och se vad du har lyckats lösa så här långt!
Precis. Jag läser med viss förvåning.
Och det är som en deckare, hur ska det sluta?