Några detaljer återstår fortfarande. Jag har tänkt mig att skruvarna i borden mot för- och akterspegel ska pluggas med träplugg. Det innebär en försvagning av fogen, men borde bli vackrare. Fåfängan får segra!
Årtullar och stävöglor hittar jag i en trevlig butik i Tyskland. Det är enkelt att handla nuförtiden, med leverans hem till dörren.
Årtullarna fästs i ekbitar som jag passar in mellan relingslisterna. Enkelt och troligen ganska starkt. Notera att skrovet blänker svagt. Jag passar på att tjära det med roslagsmahogny, eller båtsmörja som det också kallas. Tjära, linolja och terpentin i blandning. Det luktar gott. Väldigt gott.
Här tänker jag visa en liten finess som jag har kopierat från den gamla ekan. Stävöglan är fäst på undersidan av fören. På så sätt dras fören svagt uppåt om man bogserar ekan, inte alls dumt om man skulle vilja ha den som släpjolle.
Det återstår inte så mycket. Men två slitkölar ska på plats. Ekan ska vara en bruksbåt och ska tåla att dras upp på en stening strand. En list på vardera sidan av mittenbordet får det bli, så var det på den gamla. Blir de slitna så byter vi ut dem. Nåja, det skedde aldrig på den gamla under de åttio år som gått.
Och konjaken då, var kommer den in? Jo, det behövs en dyvika. Ekan kan ju stå på land och samla regnvatten. En konjakskork borde passa bra, visserligen från en enklare matlagningssort, men ändå.
Att borra ett stort hål i sin egen båt ger en speciell känsla.
