Nu närmar det sig! Ekan får titta ut mot den stora världen. Jag förstår finessen med att bygga en båt i ett garage. Dörrarna är stora nog för att släppa ut bygget.
Ekan får se solen för första gången. För säkerhets skull passar jag på att blöta ner skrovet och låta borden svälla ihop en aning innan sjösättningen.
Det visade sig synnerligen lämpligt. Första bordet på styrbords sida läckte som ett såll vid akterspegeln. Det slöt inte tätt utan buktade upp. Lösningen blev att dra åt skruvarna bättre och komplettera med ytterligare någon. Plankan är rätt bred.
Det skulle visa sig senare att jag borde ha gjort samma sak även på babordssidan. Jaja, det lönar sig att vara ordentlig. Eller skulle ha lönat sig.
Sen bär det av till Ekolns Segelsällskaps hamn vid Skarholmen i Uppsala.
Den högtidliga sjösättningen är förberedd. En liten utvald skara samlas för ceremonin, vi lever fortfarande under social distansering av smittoskäl. Men sjösättningar sker normalt utomhus.
Mina föräldrar, nu 97 år, deltar i högtiden. Det är i deras garage bygget har skett, och det är deras kaffe som har fört det framåt.
En fanfar, ett högtidstal, dop i cider. ”Härmed döper jag dig till Ekan. Må lycka och välgång i följa dig på de sju haven – och Mälaren!”
Hon flyter. Detta känns stort, jag är svagt tårögd.
