Etikett: Träbåt

Nu närmar det sig! Ekan får titta ut mot den stora världen. Jag förstår finessen med att bygga en båt i ett garage. Dörrarna är stora nog för att släppa ut bygget.

Ekan får se solen för första gången. För säkerhets skull passar jag på att blöta ner skrovet och låta borden svälla ihop en aning innan sjösättningen.

Det visade sig synnerligen lämpligt. Första bordet på styrbords sida läckte som ett såll vid akterspegeln. Det slöt inte tätt utan buktade upp. Lösningen blev att dra åt skruvarna bättre och komplettera med ytterligare någon. Plankan är rätt bred.

Det skulle visa sig senare att jag borde ha gjort samma sak även på babordssidan. Jaja, det lönar sig att vara ordentlig. Eller skulle ha lönat sig.

Sen bär det av till Ekolns Segelsällskaps hamn vid Skarholmen i Uppsala.

Den högtidliga sjösättningen är förberedd. En liten utvald skara samlas för ceremonin, vi lever fortfarande under social distansering av smittoskäl. Men sjösättningar sker normalt utomhus.

Mina föräldrar, nu 97 år, deltar i högtiden. Det är i deras garage bygget har skett, och det är deras kaffe som har fört det framåt.

En fanfar, ett högtidstal, dop i cider. ”Härmed döper jag dig till Ekan. Må lycka och välgång i följa dig på de sju haven – och Mälaren!”

Hon flyter. Detta känns stort, jag är svagt tårögd.

Några detaljer återstår fortfarande. Jag har tänkt mig att skruvarna i borden mot för- och akterspegel ska pluggas med träplugg. Det innebär en försvagning av fogen, men borde bli vackrare. Fåfängan får segra!

Årtullar och stävöglor hittar jag i en trevlig butik i Tyskland. Det är enkelt att handla nuförtiden, med leverans hem till dörren.

Årtullarna fästs i ekbitar som jag passar in mellan relingslisterna. Enkelt och troligen ganska starkt. Notera att skrovet blänker svagt. Jag passar på att tjära det med roslagsmahogny, eller båtsmörja som det också kallas. Tjära, linolja och terpentin i blandning. Det luktar gott. Väldigt gott.

Här tänker jag visa en liten finess som jag har kopierat från den gamla ekan. Stävöglan är fäst på undersidan av fören. På så sätt dras fören svagt uppåt om man bogserar ekan, inte alls dumt om man skulle vilja ha den som släpjolle.

Det återstår inte så mycket. Men två slitkölar ska på plats. Ekan ska vara en bruksbåt och ska tåla att dras upp på en stening strand. En list på vardera sidan av mittenbordet får det bli, så var det på den gamla. Blir de slitna så byter vi ut dem. Nåja, det skedde aldrig på den gamla under de åttio år som gått.

Och konjaken då, var kommer den in? Jo, det behövs en dyvika. Ekan kan ju stå på land och samla regnvatten. En konjakskork borde passa bra, visserligen från en enklare matlagningssort, men ändå.

Att borra ett stort hål i sin egen båt ger en speciell känsla.

Hur gör man durkar? Återigen står jag inför ett klurigt problem. Durkarna ska jag vara platta och passa in mot ett minst sagt böjt skrov. Dessutom sitter en massa spant i vägen och överallt en mängd kopparnitar.

Jag provar att ta tekniken till hjälp i form av ett laservattenpass.

Det visar sig vara sådär. Jag får en grov uppskattning av var durkarna hamnar, men inte mer än så. ”Prova med ögonmått och synvinkel” visar sig vara ett bättre tips. Jag börjar med två små reglar som durkarna ska vila på, och sen börjar jag passa in överblivna bitar från bordläggningen. Många provningar blir det.

Jag sågar ut för spanten, och hugger bort med stämjärn. Och hyvlar sneda passningar mot borden.

Antalet durkar per timme är lågt, kan man säga. Men så småningom får jag några på plats. Det är i vart fall vackert trä i dem!

Det här var så jobbigt att jag behöver lite omväxling. Jag passar på att sätta dit relingslister i stället. Jag hyvlar ner lister till 15 x30 mm och skruvar på plats, med lite avfasning i för och akter. Det går ganska snabbt. När de är på plats ser ekan verkligen ut som en båt. Det här känns bra.

Med tiden blir även durkarna färdiga, en efter en. Längst i akter borrar jag ett hål för att lätt kunna ta upp durken för att ösa.

När jag ändå håller på så passar jag på att sätta dit ett stöd för roddtoften, så såg det ju ut på den gamla ekan. Den sista spillbiten från bordläggningen får bli toft. Den är inte så svag som den ser ut, på undersidan sitter en förstärkning.

Lite pyssel är det kvar. Nu är det dags för aktertoften. På den gamla ekan kan man, med lite god vilja, tolka det som att bräderna sitter i en solfjädersform. Jag ska försöka återskapa den.

Två lister behövs för toften att vila på. Notera den fula kvisten om styrbord. Den såg inte jag. (När jag alldeles för sent upptäckte den fick jag limma en förstärkning innanför. Men det syns inte, så jag tänker inte avslöja det).

Ja, sen var det bara att ta överblivna bitar av bordsplankorna och såga ut i rätt storlek. Jag börjar utifrån, och delar sen avståndet med sju.

För skojs skull – och för utseendet – så fäster jag bitarna med skruv och en träplugg. Visst blir det vackrare så?

När toften är klar börjar jag olja den, med linolja. Jag har fått tipset att inte tjära tofterna, utan bara olja dem. Nån kan ju sätta sig på dem med ljusa byxor.

Flera moment återstår. Spanten sticker upp alldeles för långt, de ska sågas av i kant med relingen, eller helst någon millimeter under den. (Lägger man nät ska de inte fastna i spanten).

Det är bara att såga på, många spant är det.

Nästa trevliga steg är att såga av alla bord jäms med för- och akterspegel (på utsidan!). Det här har jag sett fram mot länge. Nu börjar det se ut som det ska.

Återigen står jag inför svåra problem! Vid både för- och akterspegel ska det sitta knän, som tar upp krafterna mellan bordläggningen och speglarna. Det är i och för sig inte så svårt att såga ut dem, men problemet är att inte en enda vinkel är rät.

Borden går snett utåt från akterspegeln, akterspegeln själv lutar bakåt, borden lutar utåt. Det känns jättesvårt.

Det visade sig dock vara enklare än jag trodde. Jag tog en vinkel i taget och mätte upp den med en smygvinkel. Sen ställde jag sågbordet på min bandsåg i motsvarande vinkel, och så sågade jag ut snittet. Det visade sig att det stämde märkligt bra. Lite hyvling för att finpassa, och sen fick det duga. Formen på knät sågade jag ut på frihand och putsade tills det blev tillräckligt bra.

Först gjorde jag klart i aktern, och sen var det dags för knäna vid förspegeln. Jag har nu återgått till arbeta ensam, den sociala distanseringen under corona-pandemin krävde det. Men det var trevligare att vara två! Och enklare att kunna bolla tankar och frågor.

Men knäna blev rätt bra ändå.

Nu börjar något helt nytt i bygget. Spant. Den gamla ekan var byggd med ett kraftigt spant i mitten, resten var basade tunnare ekspant. Jag inser att en viktig funktion för mittspantet är att se till att ekan inte drar ihop sig på mitten och blir smalare, eller tvärtom. Något måste se till att ekan behåller sin form.

Ett alternativ är att skruva fast en roddartoft mitt i båten, och låta den dubblera även för att hålla bredden. Men, den gamla ekan var byggd så här, med ett kraftigt spant och lös toft.

Nu ställs jag inför ett nytt problem. Hur får jag till ett sånt här spant? Det ska ju passa in mot samtliga bord och dessutom sitta ihop. Jag väljer att såga ut formen ungefärligen av överblivna bordläggningsplankor, 13 mm. Limmar jag ihop dem så borde det bli ungefär lagom tjockt.

Så här långt gick det ganska bra. Men nu behöver jag hyvla in det överallt, så det blir rätt. Jag får prova många gånger innan det känns tillräckligt bra.

Jag passar på att fräsa kanterna, bara för att få det lite vackrare. Notera att jag lämnar en plan yta längst ut mot bordläggningen på var sida, där ska det komma ett knä så småningom.

Kanske jag skulle ha gjort spantet först och låtit det ersätta mallen? Detta får jag undersöka om det blir en ny eka någon gång.